Joakim Broman: Kan KD visa att de behövs?
Tre partier balanserar på riksdagsspärren inför höstens val. Kristdemokraternas Ebba Busch Thor har åtminstone fördelen av att känna till det sedan länge. I dagarna har hon suttit tre år på posten som partiledare, utan att KD varit över spärren i mer än enstaka mätningar.
Samtidigt finns andra saker som talar till partiets fördel. Förvalsturnén har varit mycket välbesökt, och kontroversen kring att Bert Karlsson är en av utfrågarna var förmodligen positivt för partiet. Bara någon vecka efter turnéns start skapade KD debatt kring böneutrop från moskéer och fick ännu mer välbehövlig uppmärksamhet. Som Busch Thor påpekade på sitt senaste valmöte i Uppsala (23/4) har partiet också varit ensamt i Alliansen om att vilja fälla regeringen under mandatperioden. Det kan bli ett vapen i valrörelsen.
Oavsett vad man anser i sak om dessa utspel visar de att KD trots en utsatt position har förmåga att ta plats i debatten. Det är ingen enkel sak för små partier.
I kombination med stark profilering i sjukvårdsfrågor och en energisk partiledare som inte plågas av tidigare val kan man undra om inte KD:s utgångspunkt inför valet tack vare detta är starkare än Liberalernas. I jämförelse har de senare en partiledare som gör sitt tredje val, utan att ha lyckats särskilt väl i något. Sakpolitiskt har L:s “förnyelseprocess” resulterat i en mängd bra förändringar, inte minst inom den ekonomiska politiken och på bostadsområdet.
Problemet är bara att partiet inte förknippas med frågorna, och att man har små möjligheter att förändra det. Det är nog anledningen till att man återvänt till skolpolitiken, som för övrigt också omprövats till det bättre i flera avseenden. Här är L lika profilerat som KD är i sjukvårdspolitiken, men med den viktiga skillnaden att skolan ligger längre ner bland väljarnas prioriteringar.
L:s skolfokus visar på en annan egenhet som är vanlig bland partier nära riksdagsspärren: viljan att söka sina rötter. Miljöpartiets betoning av miljöfrågorna inför årets val ska ses i samma ljus. Inför valet 2014 försökte man bredda sig och addera bland annat skola och gröna jobb till sin repertoar. Men ett ljummet valresultat och en mandatperiod med många skandaler och hårda törnar – exempelvis omsvängningen i migrationspolitiken – har gått hårt åt förtroendet.
I Miljöpartiets fall finns räddningen sannolikt i väljarbasen. Där varken KD eller L numera kan peka på några breda grupper som regelmässigt röstar på dem har MP en mängd kärnväljare som, när det kommer till kritan, anser att partiets miljöprofil är för viktig för att förloras. Det kommer att synas på valdagen.
Men inget är hugget i sten. Såväl Kristdemokraterna som Liberalerna har varit uträknade förr, för att sedan överraska med succéval. Ytterligare en MP-skandal eller en joker som Feministiskt initiativ, som konkurrerar om liknande väljargrupper, kan göra marginalerna små.
Tre partier har kniven mot strupen. Klarar de att förklara sitt existensberättigande? Åtminstone KD har fått en bra start.
