Klyftan mellan arbete och bidrag måste öka
Inför P1 Morgon:s utfrågning av Jan Björklund (L) riktade Kristianstads kommunalråd Pierre Månsson en vädjan till sin partiledaren om att han skulle prata om enkla jobb. ”Det viktiga för oss är att vi får fler skattebetalare och färre som lever på bidrag. För oss gör det väldigt stor skillnad om människor är i arbete och tjänar egna pengar än går på socialbidrag” (15/8).
Ja, det blir det tufft för kommuner som Kristianstad, som enligt Månsson ”tillhör en av de större flyktingmottagarna i landet har haft mycket EBO-inflyttning”, om de nyinflyttade inte bidrar. De behöver ju del av både dyra skolor och äldreomsorg. De förväntar sig cykelvägar och kultursatsningar.
En del av problemet är att skillnaden mellan bidrag och lön i Sverige tyvärr kan vara mycket låg för en barnfamilj, vilket både skickar märkliga signaler till familjen och är respektlöst mot skattebetalarna.
Enligt en ESO-rapport lönar det sig fruktansvärt dåligt att arbeta om man exempelvis har låg utbildning och inte kan få hög inkomst. För två vuxna utan barn blir skillnaden mellan att få försörjningsstöd och ta ett jobb med 20 000 kronor i lön visserligen 3 020 kronor i månaden, men så fort man har barn förändras ekvationen. Om paret har ett barn är skillnaden mellan jobb och bidrag bara 510 kronor och med fyra barn tjänar familjen faktiskt en tia på att sluta jobba och i stället leva på bidrag.
För kommunen blir skillnaden ännu brutalare. Utgiften för två vuxna med fyra barn blir 30 240 kronor, medan inkomsten – om de hade tjänat 20 000 kronor vardera – hade varit 11 596 kronor i kommunalskatt. Med skatteutjämning och så vidare kan slutsumman bli annorlunda, men om man höftar på detta sätt blir alltså skillnaden för kommunen nästan 42 000 kronor i månaden. Det vill säga över en halv miljon om året. Då är inte kostnader för skola och så vidare medräknade.
Det finns verkligen skäl för Månsson att tala om att ekonomin tynger kommunen om folk inte kommer i jobb och enkla jobb är visserligen ett sätt att påverka, men det räcker inte om skillnaden mellan låg lön och bidrag är knappt synbar.
Dilemmat är att det är svårt att kräva att lönerna ska höjas för dem som har låg utbildning eller att bidragen ska bli så låga att människor hamnar på gatan. Men politikerna måste nog ändå se över bidragsnivåerna och framför allt ställa tydliga krav på dem som vill ha stöd. Det ska vara ytterst svårt att göra valet att gå på försörjningsstöd i stället för att ta ett lågavlönat jobb. Och att inte utbilda sig på fulltid ska verkligen inte vara ett alternativ.
Utbildningsplikt för den som saknar gymnasieutbildning infördes inte förrän vid årsskiftet och på måndagen framkom att plikten inte gett önskat resultat. Bara 90 hade påbörjat studier. Det hela är kort sagt enormt taffligt skött. Hur kan det offentliga inte ha fixat detta sedan åratal tillbaka?
”Nästan sex av tio som är inskrivna på Arbetsförmedlingen är födda utanför Sverige – och efter åtta år är varannan utrikesfödd fortfarande utan jobb”, rapporterade SVT i april. Det är en av många, många, många vittnesmål om att det är ett problem, ett tick tack som politikerna tycks döva inför.
Pierre Månsson fick dessvärre inte höra sin partiledare lyfta de här viktiga frågorna, vilket är trist; i stället talade Björklund om vikten av anhöriginvandring. Det är typiskt för svenska politiker nationellt att fokusera på rättigheter i stället för skyldigheter. Allt det praktiska får kommunerna ta hand om. På nåt sätt.
