Orkar vi mer än åtta partier i riksdagen?

Ledare ,
Foto: Fredrik Sandberg / TT

De små kanske inte kommer in, men de säger något om vårt samhälle.

Sveriges nästa riksdagsparti. Så beskriver sig Medborgerlig Samling, ett liberalkonservativt parti vars företrädare drömmer om Rosenbad.

Det är de inte ensamma om. För några veckor sedan lanserades ”Alternativ för Sverige” av ett gäng före detta Sverigedemokrater. Det nya partiet har stöd av nästan två procent av befolkningen, skrev tidningen Metro, och hänvisade till en mätning från Yougov (22/3).

Men har SD-avhopparna verkligen en chans att komma in i riksdagen? Enligt David Ahlin, opinionschef på Ipsos, ska man ta mätningar med en nypa salt. ”Om undersökningen visar ett sensationellt resultat som inte synts i någon annan undersökning, ta det lite lugnt med löpsedlarna”, skriver han på DN Debatt (9/4).

Nystartade småpartier som Medborgerlig Samling och Alternativ för Sverige har kanske inte några större chanser att ta sig in i riksdagen. Men de är intressanta av andra skäl.

Under större delen av 1900-talet hade vi fem partier i Sveriges riksdag. Sedan kom Miljöpartiet på 80-talet. Kristdemokraterna tog sig in på egen hand 1991 och Sverigedemokraterna 2010. Ny Demokrati var representerat i riksdagen mandatperioden 1991-1994. Dessutom har Feministiskt initiativ, Junilistan och Piratpartiet lyckats vinna platser i EU-parlamentsval.

Vad säger det om vår tid? Kanske att det finns en rastlöshet i politiken. I stället för att engagera sig i ett redan befintligt parti, och arbeta för förändring inifrån, startar man något nytt. I vissa fall kan det vara nödvändigt, som efter hårda inre strider. Men initiativtagarna till Medborgerlig Samling hade kunnat bilda ett nätverk inom exempelvis Moderaterna eller Kristdemokraterna, och därmed fått ett större inflytande över den politik som förs i riksdagen än vad de har i ett nytt parti. De SD-företrädare som hoppat av till Alternativ för Sverige kommer knappast att få mer makt i ett litet extremparti.

De nya partierna säger också mycket om de gamla. Hade M försökt anta en mer ”folklig” profil hade stödet för såväl NyD som SD kanske inte varit så stort. Liberalerna eller Centerpartiet hade med en starkare integritetsvänlig framtoning kanske lyckats stoppa Piratpartiet.

Såväl KD:s som MP:s resa in i parlamentet visar att det tar tid att bli ett etablerat parti. Man behöver vilja och drivkraft, men också en infrastruktur i form av medlemmar som kan ta uppdrag.

Precis som David Ahlin skriver kan man inte med säkerhet räkna ut de nya partierna i riksdagsvalet. Men ärligt talat – räcker det inte med de som finns? Väljarna har redan i dag svårt att förstå skillnaden mellan många av dem.