Stå på de svagastes sida även om du själv är stark

”Jag vågar aldrig komma hem efter kl 20; jag vågar inte vara i tunnelbanan”, sa en kvinna som bor i Rissne apropå skjutningen i helgen. ”Man kan vara på fel ställe och då kan man bli skjuten själv. Jag är orolig för min dotter”, sa en annan (P1 Morgon 16/1).

Färre vill nattvandra i Malmö numera; rekryteringen går trögt.”Föräldrarna är oroliga för sina barn. Och det är ingen som kan se någon lösning på detta, sa en nattvandrare till TT (15/1).

I Brås nationella trygghetsundersökningen som kom häromdagen hade andelen kvinnor som uppger att de har utsatts för sexualbrott ökat kraftigt; bland tjejer 16-24 år sa 14 procent att de hade utsatts 2016. Det är andra året i rad det ökar.

Ändå är det så tabubelagt att tala om problemen. Vice statsminister Isabella Lövin (MP) klagade i Dagens Nyheter på onsdagen över att människor uppmärksammar brottslighet och sexuella övergrepp. ”Sluta svartmåla Sverige”, sa hon (16/1).

Enligt Politismskribenten Mohammed Ryback pratar M-politiker som Hanif Bali och Ann Heberlein om problem enkom för att människor ska bli rädda och därmed följa dem på sociala medier, eftersom ”de vet att rädsla är ett bra verktyg för marknadsföring?”

Jag kan medge att artiklar som lyfter saker som inte fungerar ofta blir lästa och spridda, men att påstå att mitt och andras syfte är att få klick är bara dumt. Människor som engagerar sig och sticker ut får ta mycket mothugg, vilket kostar i tid och energi. Trots detta fortsätter vi, eftersom vi vill förändra samhället. Rädda världen. Att vi lyfter problem beror på att vi vill att de blir lösta.

Tycker han själv inte att det är en fara om det fuskas gravt med LSS eller om människor skjuts ihjäl på Sveriges gator, att antalet anmälda våldtäkter ökade med 10 procent sen förra året eller att brandmännen besköts med raketer i nyårshelgen? Ska vi hellre lägga upp bilder av vår lunch? En gullig katt?

Ibland måste man vara rädd för att vidta nödvändiga åtgärder. Den som luras tro att krig och kriminalitet inte finns kan tyvärr landa i slutsatsen att det varken behövs poliser eller militär. Då kommer väljarna att kräva att tullen och försvaret får mindre medan de själva får mer att spendera på C4 shopping. Vad händer då?

Det är farligt att invagga i falsk trygghet. För några dagar sedan varnade justitieminister Morgan Johansson (S) för att oskyldiga löper ökad risk för att drabbas av våldsvågen (Aftonbladet 13/1).

Ja, nyligen dödades en 60-årig man när han plockade upp en handgranat som låg på marken, och en utländsk student skottskadades av misstag på en pizzeria i Uppsala. I augusti 2016 dödades en 8-åring när en handgranat kastades in i hans hem. I mars 2015 dödades en man vid en gängkonflikt i Göteborg.

I Brås senaste trygghetsundersökning som kom på tisdagen berättade en tredjedel av befolkningen att man oroade sig för brottsligheten. Kanske är människor oroliga av en anledning? Menar Lövin och Rybeck att de ser i syner? Att allt på nyheterna och i tidningarna är ”fake news”?

Alla kommer inte att bli gruppvåldtagna om de går ut en lördag eller skjutna när de köper pizza. Man är inte lika utsatt av risk om man bor i ett sömnigt villaområde i Bromölla som om man bor i någon av de 61 områden som polisen har identifierat som utsatta.

Men även om man själv inte befinner sig i en svår situation finns människor som lever i otrygghet. Politikerna måste bry sig om dem också, även om de själva får fina löner och stiligt boende betalt av skattebetalarna.

Riksdagsledamoten Robert Hannah (L) beskrev han hade tagit en paus från Facebook då han menade att ”klagomurande, elände och undergångsprofetior” hade tagit över de senaste åren. Väl tillbaka var hans reflektion att det fortfarande pratades i samma ton ”samtidigt som var och varannan person har varit på solsemester, åkt skidor eller fått en i-phone i julklapp”. Hans slutsats var: ”Det går inte ihop för mig”.

Jag förstår inte den inställningen. Även om jag själv bor säkert på Vasagatan och har råd att åka till Argentina nu i några veckor kan jag inte bara luta mig tillbaka och strunta i dem som lever i otryggare områden eller kämpar för att ha råd med mat. Bara för att jag får klä mig som jag vill eller får leva livet enligt egna drömmar, gäller det inte unga tjejer i hederskulturer. Jag kommer aldrig att bli så självisk att jag slutar kämpa för dem som inte har den frihet som jag har. Jag kommer att vilja ha en stark ekonomi som möjliggör klassresor för fler, som skapar arbetstillfällen. Jag vill ha ett samhälle där så många som möjligt får det som jag har.

Hannah menade att ”Vi har det bättre än någon generation tidigare än oss”. Bra så. Visst har ekonomin förbättras och vi har bytt utedassen mot vattentoa. Visst har fler utbildning och kvinnor kan bli vd i stället för att sitta som Madame Bovary och sukta efter intellektuell stimulans och meningsfull sysselsättning. Visst har mångas plånböcker vuxit, men alla lever inte som en svensk riksdagsledamot, och slarv kan i ett nafs ändra allt. I en demokrati bestämmer majoriteten och där kan politiken förändras, utvecklingen gå i en annan riktning.

Att nonchalera problem och människors oro, att tala om den med hånfull röst, kommer bara att reta upp och skapa än mer oro.

Låt oss inte bli arroganta. Att man själv har det fint i medelklasstillvaron är inget skäl att gå och fika medan andra lider lite längre bort på tunnelbanelinjen. Att man själv är stark och trygg gör tvärtom att man har tid och kraft över att finnas för sina medmänniskor.