Vem avgör vad bra vård är?
Finns det bara plats för storsjukhus i framtiden? Frågan ställs i SVT:s Dokument Inifrån, som i miniserien “Den stora sjukhusstriden” har granskat centraliseringen av svensk vård. Serien riktar hård kritik mot den statliga utredningen “Träning ger färdighet” av Måns Rosén. Utredningen, som överlämnades till regeringen 2015, hävdar att 500 liv per år kan räddas om vården i Sverige koncentreras. Priset - sämre tillgänglighet för människor utanför storstäderna - tycks vara värt att betala. Med Roséns utredning under armen driver både politiker och tjänstemän på för en mer centraliserad sjukvård, i syfte att höja kvaliteten.
Väljarna får ofta höra politikerna utlova vård av världsklass. I diskussionen om vårdkvalitet saknas dock insikten att begreppet innehåller värderingar. Några tycker att den bästa vården är att bli opererad av en riktigt skicklig kirurg, även om väntetiderna blir lite längre. Andra tycker att god vård är lika med att besvären åtgärdas så snart som möjligt.
Särskilt märkbar blir värderingskonflikten när det kommer till avstånd. Statsvetare brukar prata om att Sverige blir allt mer delat mellan “varsomhelstare” och “någonstansare”. Bland professionella politiker, som reser mycket, finns förmodligen ganska många “varsomhelstare”. De kan tänka sig att vårdas i en annan stad eller kanske till och med ett annat land om resultatet blir lite bättre. Vanligt folk består däremot till stor del av “någonstansare”, som upplever ett värde i att ha samhällsservice nära. Lösningen på dilemmat är låta människor välja själva. Kruxet är att både politiker och väljare måste acceptera att vården blir olika i ett system som tillåter människor att prioritera olika.
Så till sakfrågan: Har Rosén rätt i att liv kan sparas om vården centraliseras? Nog ger övning ger färdighet, också för läkare. All vård bör inte finnas på alla ställen. Att vara smal är dock inte alltid samma sak som att vara bra. Vården behöver både skickliga specialister och duktiga generalister. De senare kanske saknar spetskompetens men kan å andra sidan tänka bredare.
Frågan är om tillräckligt många av morgondagens läkare kan bli bra generalister. Förr bestod läkarkåren till stor del av män som, många gånger uppbackade av hemmafruar, bokstavligen talat tillbringade sina liv på sjukhusen. Det fåtal som vill arbeta så mycket i dag blir specialister. Och det finns sämre incitament för gemene läkare att jobba mer. Sedan 1970 har reallönerna för läkare sjunkit med upp till 25 procent. Läkare arbetar visserligen fortfarande mer än de flesta andra, men övertidstimmarna blir knappast fler av att det blir mindre lönsamt att ta på sig stetoskopet. Konsekvensen blir att dagens läkare har klart mindre erfarenhet än gårdagens, och att systemet måste reformeras med annorlunda förutsättningar.
Klart är att en förändrad värld kräver en förändrad vård. Och att svaret på vad som är bra vård blir olika beroende på vem man frågar.
