Min första rallytävling – utanför Hörby

1968 var året då allt hände. Jag slutade en för mig tämligen meningslös utbildning på Yrkesskolans linje för ”Kontor&handel” och började istället jobba på bildbyrån Skåne-Bild i Eslöv. Kanske ändå allra viktigast, jag var på min allra första rallytävling utanför Hörby.

Detta år när Volvo kom med två dörrar och 144:an plötsligt blev 142:a. Volkswagen ”Bubblan” fick stora högt placerade amerikanska stötfångare och Saab öppnade upp V4:an med större vind-/bakruta och sent på hösten visades helt nya Saab 99. I rallyvärlden kom också lite av skogens raket, Opel Rally Kadett en snabb men ganska svårbemästrad bil.

Men till saken – året före hade jag och min kompis Claes-Göran gjort vårt första funktionärsuppdrag i TV-Svängen. Efter detta tog rallyintresset lite time out av praktiska skäl då ingen av oss hade körkort. Dessutom var Claes-Göran ett tungt namn i byns poporkester Sound Ltd Set (finns faktiskt några spår på Youtube). Sommaren 1968 var dock detta avslutat samtidigt som körkortet äntligen låg i plånboken. En dag kom Claes-Göran till mig och sa:

– Du, det är rally i Broby på lördag, vi sticker dit!

Ingen fråga direkt, utan mer ett konstaterade där ett litet problem var att vi inte hade några egna hjul som kunde ta oss till de stora skogarna i Östra Göinge. Ofta lånade vi fars Ford Taunus för våra utfärder, men den var inte tillgänglig den här lördagskvällen i slutet av augusti. Återstod bara att fråga om lån av Claes-Görans fars Austin A35. En bil med smeknamn som ”slipsknut” eller ”köttbullen”. Dessutom en ganska bedagad ”slipsknut” där ”bäst före datum” var passerat med råge. Men som Kajsa Warg uttryckte det: ”man tager vad man haver” och så blev det.

Utan någon som helst koll på hur det egentligen gick till att vara rallyåskådare kom vi till Broby tidigt på eftermiddagen. Inte ett spår av starten för ”Bilhässletrofén” , så vi gled planlöst runt i centrum. Till slut insåg vi att en fika på Linnéas Condis kanske skulle lösa problemet.

Så blev det också, för när vi satt där med munnarna fulla av Coca Cola och kanelbulle hördes det omisskännliga ljudet av en trimmad rallybil. Utanför fönstret parkerades snart en röd lätt bucklig Saab V4 med ”B Gruwer” i vita bokstäver uppe på taket. Blyga som vi var vågade vi inte fråga den då Bromöllaboende Saab-föraren om var starten fanns, istället väntade vi ut honom och hängde efter.

Starten var i numera försvunna Folkets Park och dit kom vi med vår allt annat än rallypimpade och rostanfrätta Austin. Parkerade en bit bort och gick istället ner till det man idag skulle kalla ”HQ”. Här vimlade det av rallybilar av olika slag och Saab-frälsta som vi var satsade vi först på att kolla in dessa. De då helt nya röd/svarta Rallykadetterna fick också vår uppmärksamhet. Men även en tuff rödskyltad (ny bil som ännu inte fått sitt riktiga regnummer) NSU TT1100, fick oss att dregla lite extra.

När vi kikat färdigt fortsatte vår lycka och vi fick lift av två kompisar från Hörby ut till specialsträckorna. Tur var det för dit hade vi aldrig lyckats hitta själv. Minns lite dimmigt, trots allt 50 år sedan, att åtminstone att en sträcka kördes vid flygfältet i Bivaröd.

Minns också att när vi mitt i natten kom tillbaka till ”HQ” så var det just Gruwer som hyllades som segrare av nattens övning.

Nu skulle vi bara trötta och slitna ta oss hem med vår Austin och det gick så där. I höjd med Norra Mellby rasslade det till under huven innan det blev tvärtyst. Motorras. Mitt i natten på en tom riksväg, långt före mobiltelefonen var ingen önskedröm. Men fortfarande hade vi lite tur att hämta ut, första bil som passerade visade sig vara en familj hemifrån där ena dottern gått i samma klass som jag. Detta innebar transport till ytterdörren.

Morgonen möttes med ruelse på Videgatan när det skulle förklaras varför A35:an inte stod parkerad som den borde. Men även detta klarades av och med hjälp av en annan bilburen kompis bar det av till Norra Mellby för att hämta hem den sargade engelsmannen. Hängande i en bogserlina anträddes det som vi var övertygade om skulle bli A 35:ans sista färd. En mer tekniskt kunnig kamrat levererade senare mycket riktigt dödsdomen och plötsligt var min kompis om möjligt ännu mer billös än tidigare.

Men inom kort såg han ljuset i tunneln, ett snabbt lån från en släkting som även skulle återbetalas snabbt innebar att det parkerades en vit Saab på platsen där Austinen tidigare huserat. Visserligen en ”tvåtaktare”, vilket egentligen var stendött när V4:an fått fäste både i rallyskogen och bland vanligt folk. Men som min kompis uttryckte det i ett försök att höja statusen.

– När den står parkerad går det knappast att se skillnad på en V4 och en vanlig 96:a!