Den som har skattepengar har märkligt nog alltid råd...

Bakom projektet ”Smarta samhället” står nämligen inte bara en utan sju offentliga organisationer som drivs och driver projekt med våra skattepengar: Region Blekinge, Länsstyrelsen Skåne, Länsstyrelsen Blekinge, Kommunförbundet Skåne, Tillväxtverket, Region Skåne och Europeiska unionen.

Region Skåne och Tillväxtverket skjuter till mest (44,9 procent och 49,5 procent) men den som faktiskt betalar är naturligtvis du. Inga myndigheter eller landsting/regioner har ju egna pengar (om de inte har en mystisk sedelpress någonstans). De är beroende av att svenskar betalar en rätt saftig del av sin inkomst.

Och det behövs, för pengarna går minsann åt. Förutom hyran köps det in kulisser för en halv miljon, ljud och ljus för 200 000 och marknadsföring för 200 000 kronor. Personalkostnaden ligger på 257 000 per månad. Totalt blir notan för ett halvårs verksamhet 2 632 000 kronor. Det är ingen struntsumma; man kan betala ut garantipension för någon i drygt 25 år eller betala en undersköterska lön i några år. Men, men... en digital utställning är ju också kul. Eller hur?

Tro mig, jag har inget emot digitalisering. Snabb uppkoppling är inte bara bra när man vill streama serier, utan kan även användas till en massa spännande, som kommer att presenteras i utställningens ”upplevelsecentrum”. Om det snabbt kan skickas larm om en äldre inte mår bra kan man rädda liv, vilket är fantastiskt.

Men är det inte bättre att lägga pengar på teknisk utveckling och omsorg än att bränna dem på utställningar på 1800 kvadratmeter? Kanske har vi ett enormt behov av att informeras om att våra soptunnor snart kan varna när är fyllda, eller att kylskåpet säger till när mjölken slut, men i mina ögon skulle det duga med att dessa smarta tjänster finns. Varför lägga miljoner på att ge oss möjlighet att titta på det som komma skall?

Politiker säger ofta att höga skatter är nödvändiga för välfärden, och det kan låta på dem som att vi alla behöver operera varandra på köksbordet om nivån sänks. Men ”Smarta samhällen” och mängder – MÄNGDER – av andra exempel visar att det snarare handlar om prioriteringar. Man måste välja mellan allt som kan kännas viktigt.

Jag tycker till exempel inte att kvinnors vånda över mens är löjlig bara för att jag inte vill att skattepengar ska gå till menscertifiering. Jag har inget emot flyktingar när jag reagerar på överdrivna kostnader för migration. Jag har inget emot konst bara för att jag tycker att det offentliga ska prioritera tullen eller skolan framför statyer.

Jag är bara medlem i motståndsgruppen mot skatteslöseri – för det är företags och individers inkomster det handlar om.

Men så tänker såklart inte de som själva inte har skrapat ihop de anonymiserade resurser som de kreativt kan sätta sprätt på. De ser inte hur Team Sportias ägare våndades, hur personalens trygghet försvann, hur fastighetsföretaget slet för att få lokalen uthyrd så att de skulle få in nog för att skicka sin andel till Skatteverket.

Butiksägaren sa till tidningen i april: ”Vi har haft en hyfsad försäljningsutveckling som har varit tillfredsställande, men inte i nivån vi behöver för att täcka kostnaderna” och ”hyresavgifterna kommer att höjas och vi har ingen möjlighet att betala de nivåerna.”

Så ”hej då” till en butik som drar in pengar och skapar arbetstillfällen. Så ”hej” myndighet som på något märkligt sätt alltid har råd.

Gå gärna dit vid öppnandet och se vad de har gjort med dina pengar; det är säkert imponerande, stiligt och skoj. ”Medborgare som inte alls känner till vad digital teknik är, kommer att kunna ställa frågor om allt mellan himmel och jord”, berättade delprojektledaren Wivi-Anne Bengtsson (17/10).

Jag tvivlar inte på att Bengtsson och hennes kollegor gör ett bra jobb, men det är inte problemet. Problemet är att de pengar som ska användas till satsningar kommer från någon som till slut kanske går i konkurs i kampen för att dra in dem.