Till slut fick min ”tantkörda” Kadett nytt liv
I början av 80-talet erbjöd en kollega mig att köpa hans fasters Opel Kadett då hon vid 85 års ålder kommit till slutsatsen att bilkörning inte funkade så bra längre.
– En ljusblå 64:a, köpt ny hos Newmans i Osby och har alltid stått i varmgarage, sa kollegan.
– Dessutom nästan helt rostfri och bara körd 8 000 mil.
Jag bjöd honom tusen spänn för bilen och han högg direkt, det visade sig att köpeskillingen var en del av ett framtida arv. Eftersom han var konstant utan pengar kom tusenlappen som en skänk från ovan.
Kadetten levererades till Hörby, där pengar och bil bytte ägare. Skicket motsvarade i stort sett beskrivningen så alla var nöjda. Efter någon vecka kom samma fråga från omgivningen som alla spontanköpare av bilar förr eller senare får.
– Vad ska du ha den till?
”Vän av ordning reser nu ragg, att tjäna pengar på en blivande släkting, inte så snyggt.”
Tror inte heller jag är ensam om att inte ha något bra svar på detta. Den ”Laupiz-blau Kadetten” blev så klart bara stående. En dag fick dåvarande sambons yngre syster jobb som krävde biltransport och turligt nog för mig sammanföll detta med att hon saknade bil.
– Du kan ju köpa Kadetten, 1 500 spänn och den är din, sa jag.
Vän av ordning reser nu ragg, att tjäna pengar på en blivande släkting, inte så snyggt. Till mitt försvar så hade jag bytt både olja och tändstift, dessutom även besiktigat bilen. En värdeökning på 500 kronor kändes därför högst rimlig.
Det blev affär (pappa betalade, muttrande något om att det vore mer juste om lillasyster fått bilen gratis) och Kadetten rullade iväg mot nya äventyr. Tyvärr blev inte glädjen långvarig, redan efter någon månad gav motorn upp. Bilen hamnade åter i mina händer men så klart kraftigt prissänkt. Jag betalade en femhundring för ”vraket” till den nu ännu surare pappan.
”Nu skulle bara bilpusslet läggas och det var här det tog slut, Kadetten blev ett avstannat renoveringsobjekt.”
I Hörby fanns en äkta Opel-man som jag erbjöd Kadetten för samma pris som jag själv fått betala. Efter lite trugande blev det napp och hans tanke var att renovera till nyskick. Med sina Opel-kontakter fixades omgående massor av nya delar och som pricken över i, den absolut sista fabriksnya motorn som tillverkats. Nu skulle bara bilpusslet läggas och det var här det tog slut, Kadetten blev ett avstannat renoveringsobjekt.
I mitten av 90-talet började jag själv tävla med en likadan Kadett, som i rallyskogen var en udda fågel. Samtidigt hade verkligheten hunnit i kapp min Opel-man som en dag ställdes inför faktum att ett av hans många hyrda garage måste tömmas. Han erbjöd mig därför det ljusblå renoveringsobjektet.
– Ska du köpa tillbaka Kadetten och alla grejorna?
Ingen större tvekan, klart att jag köpte rubbet och fick med två ”reservdelsbilar” som bonus. Alla tre ”bilarna” rymdes dessutom i min mors rymliga uthus och från henne kom så klart frågan.
– Vad ska du ha dom till?
”När bilen slutligen stod stilla ute i skogen kunde jag äntligen förklara för både mor och alla andra vad jag skulle ha den blå Kadetten till.”
Nu var det ju min mor, så hon avkrävde självfallet inget konkret svar utan ställde frågan mer av filosofisk orsak. Så gick åren och mina Opel-skatter stod där de stod innan jag våren 2004 dundrade in i en djävulskt lömsk ”medium vänster efter krön” i Gylleboskogen under Simrishamnsmixen. När bilen slutligen stod stilla ute i skogen kunde jag äntligen förklara för både mor och alla andra vad jag skulle ha den blå Kadetten till.
- Att bygga ny rallybil, var så klart det enkla svaret och så blev det.
Den ”tantkörda” Kadetten fick därmed uppleva ett helt nytt liv på ålderns höst och tilläggas kan att den fortfarande står i mitt garage…
