De som förnekar verkligheten förvärrar problemen

Hennes starka motvilja mot Sverigedemokraterna verkar få henne att blunda för det faktum att de som har kommit hit som flyktingar snarare har hamnat i arbetslöshet än anställts i vården – samt att de snarare kostar för skattebetalarna än drar in pengar till välfärden.

Arbetslösheten bland de som är födda i Afrika är exempelvis 26,5 procent, och hur många av de som är sysselsatta som får lön av skattebetalarna är oklart. Men det vill Lööf inte prata om.

Samma verklighetsfrånvända syn hade Maria-Elsa Salvo från Reformisterna, som jag mötte i Dagens Industri tv i förra veckan. Hon påstod utan att darra på rösten att ”integrationen har fungerat väldigt bra i Sverige i internationella mått. De problem som kommunerna har idag, de hade man långt före 2015”.

Oh dear. Hon hade tydligen missat att många nyanlända är arbetslösa och beroende av bidrag för försörjning, samt att kostnaderna för ekonomiskt bistånd skjuter i höjden. Eller hade hon inte hört forskarna varna för att klansamhället växer fram i Sverige, med rättssystem jämte våra egna demokratiskt formade? Kände hon inte till att ebo-lagen har skapat segregation? Hörde hon inte på nyheterna att tusentals barn i socialt utsatta områden inte går till förskolan och därmed riskerar att hamna efter. ”Jag ser familjer med språksvårigheter, barnen får inte höra sagor, de får inte höra svenska ord på dagarna”, berättade en kvinna som jobbar på en öppen förskola.

Nej, Sverige har inte lyckats med integrationen och är inte ”väldigt bra i internationella mått”. Det tar längre tid för invandrare att integrera sig på arbetsmarknaden här än i andra nordiska länder. Enligt Eurostat är skillnaden i sysselsättningsgrad mellan inrikes och utrikes födda störst i Europa. Sveriges arbetslöshet är som konsekvens högre än andra europeiska länders. Och enligt SCB har bara två tredjedelar av de utrikes födda kvinnorna sysselsättning. Utbildningsgraden är låg, språkkunskaperna svaga.

Men i Salvos värld var allt frid och fröjd.

I partiledardebatten verkade statsminister Stefan Löfven (S) vifta bort problematiken med ett ökat antal som lever på ekonomiskt bistånd med att allt färre lever på bidrag totalt. Men orsaken till det är att antalet förtidspensionärer minskade kraftigt efter en lagändring 2008.

Han, liksom många andra ledande politiker, ”löser” migrationsfrågan genom att hänvisa till att andra länder ska ta mer ansvar, trots att EU har brottats med det i många år nu utan att det blir till annat än önskedrömmar hos svenska politiker.

Ändå vill många leva i teoriernas och visionernas värld snarare än i verkligheten.

Enligt debattören Sofia Nerbrand – en av Lööfs favoritliberaler – vill både S och M dra ner på antalet asylsökande ”för att sätta svenskarna och välfärdsstaten främst”. Hon menade att det är fel att värna dem som ”redan är inne i värmen” och bortse från solidaritet med de sämst ställda. Hon påpekade att man borde bejaka öppenhet.

Hon tyckts alltså inte förstå att vi faktiskt lever i en stor välfärdsstat som vi har tvingats investera i, samt att det saknas stöd i riksdagen för att minska den. Det betyder inte att M älskar systemet, utan att seriösa politiker lever i nuet. 2019 är det oansvarigt att leva i en slags idépolitisk sagobok.

Verklighetsförnekelsen kring gymnasielagen är i en helt egen klass. Johanna Jönsson, tidigare migrationspolitisk talesperson för C, skrev förra året: ”Det Centerpartiet gör nu, är att vi hjälper dessa ungdomar att bli en del av arbetskraften. Då kan de börja bidra tillbaka till samhället”.

Bidra till samhället alltså. En del ensamkommande kommer säkert att göra så – om de studerar flitigt. Men kraven för att få stanna var generande låga; för att få 13 månaders uppehållstillstånd krävdes endast att man hade för avsikt att studera, och nu i dagarna när tusentals söker förlängning ställs således inga krav på skolresultat.

SKL har fått signaler om att många har för svaga språkkunskaper för att studera på gymnasiet. I Hässleholm lämnade 25 ensamkommande nyligen sin plats för att i stället läsa på Sfi och enligt Madleine Nilsson, rektor, är det ”ett nationellt problem” (11/10).

De som ändå får förlängt uppehållstillstånd kan få stanna i 13 månader om de studerar på nationellt program, men om de bara läser Sfi har de sumpat sin chans. Ändå krävde 34 organisationer i en debattartikel på tisdagen att dessa ”etablerade svensktalande skolungdomar” skulle få amnesti.

Även de som inte ansträngt sig, alltså.

Dessutom mår många psykiskt dåligt. Vi hör om ensamkommande som har börjat sälja eller använda knark, prostituera sig, och att en del unga killar har utnyttjas av äldre kvinnor. I Halmstad befarar kommunalrådet att nära 50 unga blir hemlösa när de behöver flytta ut från Migrationsverkets boende.

Men visst, de ska ”bidra tillbaka”, enligt gymnasielagens främsta förespråkare från Centern.

Tyvärr kommer de visionäras påtryckning i samhällsdebatten att blockera nödvändiga lösningar på problemen som faktiskt existerar. När de antyder att alla som påpekar att integrationen inte fungerar är en slags rasistiska pessimister skjuts svåra frågor fram ytterligare.

I GP/Sifos senaste mätning fick SD 22,7 procent. Men att partiet växer är inte det största problemet med verklighetsförnekarnas strategi, utan att Sveriges utmaningar sopas under mattan.

Det är trots allt verkligheten vi har att förhålla oss till. Med dess brister och skavsår.

Ledare: Min mormor kan inte somaliska

Ledare: Migrationen naggar på välfärden - våga se det

Ledare: Får vi prata om volymer nu?

Ledare: Jag är inte rasse för att jag inte är vänster

TV-klipp Vi måste ställa högre krav på dem som har kommit hit