Rädda svensk ekonomi från Magdalena Andersson

Ledare Artikeln publicerades
Foto: Christine Olsson/TT

”Ekonomin är urstark”, jublade finansministern förra sommaren och sen dess har hon fortsatt med sitt skryt. Men siffrorna ser inte alls så bra ut som hon påstår. Att L och C skulle ge fortsatt makt åt S och MP är verkligen inget jag rekommenderar.

När finansminister Magdalena Andersson (S), presenterade Finansdepartementets nya prognos av det ekonomiska läget i juni sa hon att ”Vi har en fortsatt god utveckling i svensk ekonomi”. Enligt henne var de offentliga finanserna något starkare än vad man hade hoppats på, och hon spådde att tillväxten skulle vara hög även under 2018 och även åren efter (21/6).

”Vi har god tillväxt, arbetslöshetens sjunker, sysselsättningen stiger, och de offentliga finanserna har stärkts”, aviserade Andersson inför ett regeringsmöte i Harpsund i augusti. Reformutrymmet för nästa år beräknade hon glatt till fem till sex miljarder (16/8).

Och innan valet, när SCB presenterade fina siffror för det andra kvartalet, blev finansministern glad och beskrev den svenska ekonomin som ”uppenbarligen urstark”. Hon menade att det var ”väldigt starka siffror som visar på styrkan i svensk ekonomi. Det står helt klart ut om man gör en internationell jämförelse”, och hon berättade stolt att regeringen har drivit en ansvarsfull ansvarsfulla ekonomisk politik (Di 28/7).

Men så plötsligt efter valet ändrades bilden. Förra veckan kom siffror från Statistiska centralbyrån, SCB, som visade att de senaste årens högkonjunktur har varit svagare än vad som först beräknats. Tillväxten skrivs därför ner för det andra kvartalet (Sydsvenskan 13/9).

Detta bekräftade vad många frustrerat försökte säga innan valet.

John Hassler, professor i internationell ekonomi vid Stockholms universitet skrev i augusti: ”Jag läser i tidningarna om den höga tillväxten i Sverige. Det känns något surrealistiskt med tanke på att Sveriges tillväxt i BNP per person faktiskt är lägst av samtliga 28 EU-länder” (Realtid 29/8). I Dagens industri skrev han redan i januari om att tillväxten per capita 2007–2021 att hamna under nivån på 1973–1993, det vill säga bli historiskt låg (21/1).

Det ser heller inte bra ut när man tittar på Internationella valutafondens (IMF) World Economic Outlook, som presenterades i april. ”Ifjol landade Sveriges tillväxt på plats 33 av de 36 medlemsländerna i OECD”, konstaterade nationalekonomen Henrik Jordahl från IFN häromdagen (NWT 15/9)

”En delförklaring till den svaga BNP/capita- utvecklingen är att vi har blivit fler och att de nyanlända i begränsad utsträckning arbetar. Då blir det per definition fler som delar på kakan. Dessvärre fungerar den svenska integrationen så uselt att det knappast finns någon anledning att tro på en snabb förbättring”, analyserade Henrik Mitelman på Dagens Industri (27/8).

Men i detta läge säger finansministern att allt är toppen och hennes parti vill ge friska barnfamiljer lite extra ledigt för våra skattepengar. Och inom Miljöpartiet finns personer som kulturminister Alice Bah Kuhnke, som vid flera tillfällen sagt att: ”Sverige är ett av världens rikaste länder, vi har råd – gällande allt från bra tågförbindelser, jämställd kulturskola eller att anställa konstnärer eftersom läget för dem är ”alarmerande”.

Vi är rika och har råd alltså. Ekonomin är urstark alltså. Ni menar tills ni har slarvat bort pengarna?

Att sunda personer som Jan Björklund (L) och Annie Lööf (C) skulle bilda regering med de där verklighetsfrånvända partierna är svårt att tro. Det är självklart Stefan Löfvens (S) önskedröm att krossa Alliansen och få fortsätta ösa på – men förhoppningsvis en dröm som går i kras. Klirr. Krasch.

Annars lär det snart säga ”krasch” om Sveriges ekonomi.

28 juli 2017
21 februari 2018
30 juli 2018
16 aug 2018
13 september 2018

Läs också gärna